Koloskopin genomförd

Ja, till slut så är deb gjord. Kan konstatera att uppskjutandet av den var helt rätt samtidigt som det var bra att jag fick den gjord nu.

För ja det var psykisky pårestande att ära annorlunda, inte äta alls på en dag och dricka 4 L laxermedel. Det hela gjorde att min imflammation i ändtarmen väcktes till liv vilket resulterade i att undersökningem gjorde ont.

Jag hade också bestämt mig för att inte ta läkemedel pga mamma som följde med inte visste om hon skulle hitta hem. Det var dumt eftersom jag panikslaget skrek rakt ut ett par gånget. Till slut fattade dom beslutet att ändå ge mig eller om dom gav ett annat medel, jag är inte helt säker men vet att jag nickade. Det gjorde att det blev bättre, smärtan i magen försvann än om den var kvar vid ändtarmen eftersom slagen böjdes och rörde sig där vilket fick ett tidigare sår att gå upp, tror jag.

Det låter nog värre än det egentligen var, hade jag tagit smärtlimdring direkt hade det troligen gått fortare och inte gjort ont.

Sköterskam pratade med mig efteråt och frågade varför jag inte ville ta och föreslog att jag skulle ta lugnande nästa gång eftersom det skulle underlätta om jag var orolig. Förklarade att jag var räsd för att bli yr och hur det skulle kännas.

När hon gett läkemedlet intravöst så blev jag jätteyr och trodde jag skulle rammla ned från britsen..för just då ville läkaren att jag skulle vända mig. När jag lagt mig ned kändes det som att jag inte fick luft..som att jag inte kunde dra efter andan. Som att ansiktet domnade bort, min mamma som jobbar inom vården trodde det var pga att jag var orolig och blev jätterädd när jag blev yr, att jag fick en chock. Skrattade lite när hon frågade om jag sa det eftersom jag inte kunde prata..det gick inte ihop.

Men när läkemedlet börjat hjälpa blev jag lugn och trött. Ganska ointresserad av vad läkaren gjorde. Vet att hon sa tunntarm, blindtarm och att det blev problem pga att laxermedlet fanns kvar högre upp i tarmen. Sedan sa dom att det var klart att dom börjat backa ur och ta prover. Sedan var de äntligen klart.

Kände att jag var väldigt påverkad av att inte ha ätit på två dagar. Hade svårt att förstå och koppla frågorna till ett svar. Sen har jag haft ganska svårt att kommunicera med läkaren tidigare..om det är för att hom bryter eller för att jag är osäker kring sjukdomen vet jag inte. Men det brukar bli problem när vi pratar än om jag tycker hon är bra.

Det jobbigaste med undersökningen var smärtan efteråt..för den påminde om smärtan efter våldtäkten. Det gjorde ont när jag gick och satt. Men det har blivot bättre bara på en natt tack och lov.

Så det är lite blandade känslor men finns mycket tacksamhet kring det. Skönt att känna att man tagit rätt beslut om att avvakta men även om att det också var rätt att göra den nu och ha mamma med mig..nu när vår relation är bra. Det var den inte tidigare så jag var väldigt osäker då.

 

 

 

Träffa sin våldtäktsman..

Jag kan känna mig så dum över att jag trodde att jag skulle vara redo att engagera mig. Någonstans tror jag fortfarande att jag är det samtidigt som jag har en stark känsla av att jag inte vill beblanda mig med saker som har med övergrepp att göra. Vilket gör att det samtidigt känns väldigt bra att jag kontaktade tjejen från jouren och sa att jag ångrat mig pga..”kanske inte rätt tid”. Hon tyckte såklart det var rätt beslut pga att dom är väldigt hårda (mitt ord) på att tjejer som engagerar sig ska klara av svåra samtal utan att själva ”skadas”. Därav tar de inte emot tjejer som är ”mitt uppe i” en egen bearbetning (något jag tog illa vid mig av eftersom jag just avslutat min bearbetning… Men..Det vet ju inte hon).

I helgen trodde jag att jag såg killen som våldtog mig. Att han stod i säkerhetskontrollen på flygplatsen. Jag fick inte samma panik som jag upplevt tidigare utan mer en ”helvette hoppas han inte känner igen mig”. Rädslan var nog mest en oro över att han skulle känna igen mig och jävlas med mig. Att han stod i säkerhetskontrollen gav honom också lite makt..kan tilläggas att jag alltid är jättenervös inför säkerhetskontrollen på flyget. Jag han också oro mig över att han skulle förstå att jag och min man var i sällskap,tillsamman, och att han skulle börja jävlas med honom eftersom jag vet att han har rasistiska/nazistiska åsikter.
Funderade över situationen lite närmre och inser att oron har att gör med att jag konfronterade honom angående våldtäkten för några år sedan. Att jag ”anklagade” honom. Det känns som att jag gjorde fel än om jag vet att många säger att det är modigt. Och om någon skulle berätta att dom konfronterat personen som utsatt dom skulle jag också känna att dom var modiga. Någonstans landar det ändå i att ”män har makt” Att så många verkar tro männen när de blir anklagade och att ”hysterisk kvinna” fortfarande existerar. ”Hon var en tjej jag låg med som blev sur/ångrade sig efteråt” var ju orden han sa till någon om mig.

Varför känns det så fel att höja sin egen röst? Jag känner inte att det är fel när jag gjort det inför mina nära eller så men jag skulle nog alltid känna mig…vad jag skulle känna mig är svårt att säga…om jag konfronterade honom öppet med honom på plats. Är det för att han alltid kommer att ha makt på något sätt att hans ord ”alltid” kommer vinna över mina? Att jag alltid kommer viftas bort som ”hora” ”slampa” ”en tjej som ville men ångrade sig” osv. Men jag vet ju att ingenting av det stämmer?!
Jag vet ju att HAN 18år utsatte en 14 årig tjej för något hon tydligt visade att hon inte ville. Att han till och med ställde ett ultimatum att antingen går du eller så stannar du trots att han visste att jag inte ville ligga med honom och att jag inte ville gå hem.
Jag blir så arg över det faktum att det är den som utsätts för sånt här som anklagas. Att folk helt lugnt skulle kunna säga ”men varför gick du inte då?” ”men du åkte ju dit” ”du följde ju med honom” ”du kunde ju ha puttat bor honom”. Dumma okunniga människor säger så men ändå människor. För att vi lever i ett jävla patriarkat där män styr. 

När jag skriver om det här inser jag att han som utsatte mig alltid haft någon form av makt över mig efteråt. Jag har skämts och varit livrädd för vad han skulle säga om mig. Vilket är helt absurt eftersom jag var 14 !!! Men det skulle vara så lätt för honom att dra ihop något om att jag är var så kär i honom och blev sur och anklagade honom för att ha våldtagit mig eller liknande. Det värsta är egentligen att dom jag berättade för sa ”det låter som honom..” och ”han är en person som har problem med sanningen..”. Som att dom inte var förvånade över det jag berättade, att det är något som hänt tidigare. Något om kan få mig att känna skuld över att jag inte anmält honom. Men idag känner jag inte att jag har något behov av att anmäla honom och då..det är som mamma säger ”hade du orkat det? Du mådde ju så dåligt?”. Det var ju inte riktigt mitt att styra över eftersom jag var ett barn, att själv ta det beslutet..det skulle jag inte behöva göra.

Som vanligt så driver innehållet i inlägget iväg…Det vaknar alltid upp en vilja av att skriva när jag börjar samtidigt som jag plötsligt kan känna att jag inte vill tänka mer, inte vill röra vid det.

 

 

 

 

 

 

 

 

Engagera sig i tjejjour

Jag har gjort något som jag velat göra så länge men inte vågat göra. Först för att jag inte kände att min bearbetning var klar sedan för att jag inte vågade tro på att jag kunde göra det. Jag har kontaktat tjejjouren i den kommun jag bor i och skall träffa en tjej där för ett samta il kring att bli volontär. Utbildningen börjar i oktober.

Jag ska dit imorgon och har varit så nervös över det att ja ginte kunnat sova. Alla katastroftankar kring att jag inte kan tillräckligt mycket eller att jag inte är lämplig som volontär har kommit upp. Smsade min  stödkontakt eller coach  och sa att jag skulle på intervju med dem men var orolig. Han sa att det viktigaste var att jag funderade över om jag kände mig färdig med övergreppet och fundera över hur jag skulle må av att läsa när någon annan berättar om liknande erfarenhter. Han sa att om det är mest chatt så visste han att jag skulle klara av det för att jag är bra på att skriva.

Jag sa att jag känner att jag är klar, för det känn jag. Det känn som att våldtäkten inte längre är aktiv i huvudet utan att det är något som hänt och jag vet att det som hände var våldtäktsmannens fel och inte mitt. Jag kan fundera kring det och resonera. Jag kan läsa och höra om övergerpp utan att det tar över hela mig. Stödkontakten sa även att jag skulle komma ihå att jag inte behöver berätta min historia utan att jag kan säga det jag vill. Något han ofta poängterar. Tänker att jag kan säga att jag själv har efarenhet av att må psykiskt dåligt och själv har varit utsatt för övergrepp men att jag vet att det går att ta sig igenom det. – Det tänker jag är något som kan inge hopp?

Nu försöker jag att inte tänka allt för mycket på det utan fokusera på tentan som jag skriver på och sedan imorgon fokusera på att jag skall ta mig till lokalen där vi ska ses. Sedan är det bara att se vad som händer, göra så bra som möjligt ifrån sig. Och ta reda på så mycket som möjligt.

Jag har ju min dröm att starta upp en av de vilande jourerna dit jag kommer flytta sedan så jag tänker att det här är ett steg i rätt riktning. Jag vet hur viktig jourerna är för dem som inte mår bra.

 

 

 

 

Att ha dåliga dagar

Idag är en sån dag som inte blev som jag hade tänkt. Klev upp ca 06 imorse, drack kaffe och tittade på Gilmore Girls i ..timmar..hade ingen lust att göra något av det jag hade skriva upp att jag skulle göra. Känslan av tomhet och orkeslöshet var helt över mig. Mensvärken gjorde att det blev ännu svårare att faktiskt peppa sig själv att göra något.

Så jag såg på gilmore girls..åt inte frukost..åt inte lunch..Lyckades till slut ta en dusch men gick aldrig ut på någon promenad. Ständigt känslan av ”jag borde..” men en snabb övergång till ”jag orkar inte..jag vill inte”.

Det känns som en situation där det skulle vara så lätt att bli destruktiv. Göra sig själv illa både genom att låta den inre kritikern förklara hur dålig man är men även genom att fysiskt skada sig.

Men jag har lät mig att man måste tillåta sig själv att få ha sämre dagar. Att man inte alltid behöver vara på topp. Min kontakt på stockholm tjejjour var den som första gången berättade om vikten att ”ta hand om sig själv” när man hade svåra dagar. Att tillåta sig själv att ligga i sängen en dag när det inte finns någon ork men att ta hand om sig själv istället för att kritisera sig själv för att man inte orkar.

 

Just idag vet jag att det handlar om hormoner, pms och mens. Jag vet inte riktigt vad som händer men jag har börjat förstå att det här inte är ”jag” utan att det beror på att något händer i kroppen under mensen. Känslan av at vilja stänga in sig i sovrummet, dra täcket över huvudet och bara ”nej jag vill inte”.

Sitter med youtube flikar upp och ska lägga mig ned i sängen för att lyssna på en meditation och kände då att jag ville dela med mig. Jag lyssnar mycket på ”guided meditation” där en person pratar samtidigt som det spelas musik. Har fastnat för Honest Guys och Jason Stephenson. Honest Guys har en meditation om ångest och stress där man reser till en annan plats och på platsen får lämna ifrån sig ångesten på en plats. Tycker den är väldigt skön att lyssna på. DElar en länk till den här

 

Nu ska jag vila. Ta hand om er.

 

 

 

Om att skriva en bok om helvettet

Jag blev nojig över min blogg och bestämde mig för att rensa ut historiken på webbläsaren och byta lösenord, egentligen vill jag byta mejl också. Bara för att vara säker på att innehållet inte skall kopplas till mig. Inte för att jag skäms över jag skrivit om våldtäkten mer för att jag varit så privat. Gjorde några inlägg privat för en tid sedan bara för att vara på den säkra sidan.

Samtidigt vet jag att såna här bloggar betyder mycket..Jag gick igenom de bloggar jag följer och insåg att bara 6 stycken av ca 20 finns kvar. Det som känns mest obehagligt är att jag har sett så många skriva samma sak, att man känner att man öppnat sig för mycket och är rädd för att någon närastående skall hitta bloggen. Jag vet inte om det har med privatliv eller skam att göra men det känns tråkigt, även om jag förstår dem till 110%. Det är tråkigt eftersom jag upplevt att jag ”tappat” många som jag följt och trots att man inte haft så nära kontakt så har det ändå varit någon form av trygghet att kunna följa andra..

Min stödkontakt har flera gånger nämnt att jag borde skriva en bok, att jag skulle kunna hjälpa andra genom att berätta. Jag har länge velat skriva, både för min egen del men också för att jag upplever att det finns för lite böcker som handlar om övergrpepp. Kanske har det förändras de sensate åren? Jag vet inte..Men när jag var mitt i bearbetningshelvettet var det enda jag kunde hitta ”VÅLDTÄKT” eller ”utsatt för våldtäkt” och det var böcker som mer riktade sig till hur man skall agera när man möter någon som utsatts eller varit direkt hjälpböcker ”såhär kan du känna”. Jag kunde inte ta till mig dem, det fanns delar som jag kunde känna likhet med men inte mycket. Det jag minns starkast är hur arg jag var över titlarna som ofta innehöll ordet VÅLDTÄKT…Jag ville varken låna en bok med den titeln (då man var tvungen att gå till en bemannad disk) eller köpa en sån bok. Jag var livrädd för att någon skulle förstå samtidigt som jag önskade att någon skulle se och hjälpa mig. Just det att man både vill att någon ska se en samtidigt som man är livrädd för att bli upptäckt tror jag är ganska vanligt..(?).

Idag bestämde jag mig för att sitta ca 30minuter och börja skriva, inte tänka för mycket utan bara skriva det som kommer upp. jag döpte filen till ”att komma ut på andra sidan” något som fortfarande känns så overkligt. Att det faktiskt går. För det känns som att jag under den tid som gått aldrig förstått HUR jag skall kunna nå andra sidan. Jag har bara vetat att NÄR jag börjar gräva i det kommer jag krascha. Sen är det väll också att berätta, att klara av att säga det…och när man kan säga det också kunna koppla känslor till det man säger. Eftersom jag studsade omkring så länge innan jag verkligen fick hjälp så blev jag proffs på att dra vad jag varit med om men jag kände inget när jag berättade. Det var först när jag deltog på stödgruppen på stockholm-tjejjour som jag kom i kontakt med känslorna och då kom alla känslor på en gång.
Det andra jag började skriva om var vem man som perosn blir när man utsatts. Jag hade en period när jag lyssnade på allt som handlade om våldtäkt eller sexuella övergrepp. Jag minns att jag lyssnade på Zandra Kanakaris när hon pratade om övergrepp..om ordet våldtäktsoffer och att hon inte ansåg att det var ett ”fult” ord. (Jag hittar inte programmet nu, kanske är det borttaget.) Medan min stödkontakt inte tyckte om ordet offer och ständigt påpekade att jag inte var ett offer, han utgick ifrån offer-rollen..som jag kanske tycker är något annat ? Jag minns att jag störde mig på att folk som inte varit utsatta skulle definiera vad jag var eller inte var. Min psykolog sa några gånger att jag var ett våldtäktsoffer..och frågade sedan vad jag tänkte när hon sa det. Jag sa inget då men kände mig ganska trött och irrterad på att hela tiden definieras. Jag upplever att det är så otroligt orelevant, jag behövde inte veta om jag var ett våldtäktsoffer eller inte jag behövde förstå mig själv. Jag visste inte vem jag var, jag kände mig så otroligt vilsen.
Just det här med identitet känns fortfarande så abstrakt, jag minns hur jag tänkte och jag har säkert texter från den tiden kvar men det är svårt att formulera känslan av att något är fel och samtidigt inte förstå vad eller riktigt veta vem man är.

Det blev en liten text i alla fall. Kände en sån oerhörd lättnad över att ångesten och splittrandet inte kom när jag skrev. Så var det alltid tidigare att det blev för mycket och jag stängde av på något sätt. Det händer inte nu längre..kanske föra att jag är mer i mig själv nu. Eller som vi sa på terapin ”i mitt vuxna jag”.

Jag brukar försöka förklara det där med dissociation och uppsplittring av ens personlighet för min stödkontakt men det blir alltid så krångligt och svårt att tro på. Idag kan jag ju se att jag inte var ”i mitt vuxna jag” när vi hade våra första samtal. Jag befann mig helt klart i ”14-åringen” som ville bli sedd, omhändertagen och tröstad och hela tiden kände sig anklagad och övergiven när stödkontakten sa något som gick lite ”mot” henne eller var lite provocerande för att driva samtalet framåt. Att förklara det här för honom är jättesvårt och lite frusterrande eftersom han lyssnar men inte verkar förstå.
Samtidigt blir det så tydligt för mig att jag idag befinner mig i ”mitt vuxna jag” eftersom jag kan acceptera att han inte fattar. Men jag kan ändå stå fast med att det var så det var och jag klandrar inte 14-åringen för hur hon reagerade under samtalen. Samtidigt som jag inte klandrar honom för hur han bededde sig eller reagerade mot henne. Han kunde ju inte veta.

Det här blev mycket text..Men det är mycket tankar som snurrar idag.

 

 

brevet som alltid kommer när jag mår som sämst

Ja, brevet från ersta sjukhus med tid för koloskopi har en förmåga att dimpa ned i postlådan när jag mår som sämst. Bara för att få mig att må ännu sämre. Har suttit och tittat igenom broschyren med instruktioner en gång till, bestämt att jag skall beställa tid för att få hjälp med hur jag ska äta som vegetarian och att jag skall ta reda på vad jag har för läkare. Tiden är inte förens i början av oktober så det är ett tag kvar.

Har funderat mycket över om jag skall gå själv eller ta någon med mig, det jag kommit fram till är att jag nog skall be mig mamma följa med. Hon har sagt att hon kan komma hit och följa med mig, trots att det är långt bort. Jag har inte velat pga oro kring att det skall bli ändå jobbigare om jag har henne med. Precis som jag tvekar vid att ha med min man eftersom han kanske gör mig mer nervös eftersom han tycker det är läskigt. Men jag tror ändå det skulle vara skönt att inte vara ensam.

När jag suttit här och stressat upp mig och varit frustrerad över att den måste göras inser jag att vissa säkert öppnar brevet med någon form av lättnad eller hopp. Det är ju ändå för att ta reda på hur det står till i tarmen. Det är ju något positivt att faktiskt få en tid för undersökningningen.

Det som gjorde att det här blev extra jobbigt var att jag bröt ihop totalt idag när mamma berättade att min farfar troligen inte har lång tid kvar. Att det är planering för om han skall bo hemma eller någonannanstans som skall göras.

Inser att inlägget är så dumt, jag har inget att klaga på. Jag mår ju bra psykiskt nu.

 

 

 

 

Att lita på manliga läkare

Jag hade tid på vc igår, har gruvat mig enormt mycket för besöket eftersom det var en manlig läkare jag skulle träffa. Var rädd att han skulle vara otrevlig, fråga mycket, vara oförstående osv. De gamla tankarna om att bli sexuellt utnyttjad dök upp än om jag förskte slå bort dom fort. Någonstans trodde jag att det skulle gå bra..men jag ar rädd för att lita p dden känslan.

Han var 10minuter sen och jag satt och kunde knappt andas i väntrummet. Han kom och mötte mig, hälsade, och visade mig vägen. Jag tror han såg att jag var nervös så han upprepade att jag kunde sätta mig ned och sa mitt namn flera gånger. Han bad om ursäkt för att jag fått vänta, frågade hur jag mådde och frågade hur han kunde hjälpa mig. Sedan övergick han till remissen, sa att han läst den nogrannt och funderat.

Visade sig att läkemedlen jag åt var för avancerade och inget VC:n använde sig av. Därför visste han inte om han kunde hjälpa mig. Han kunde skriva ut dem men ville hellst att jag skulle kontakta min tidigare läkare och se om jag kunde få remisst ill en specialist istället. Eftersom medicinerna kunde ge biverkningar och att jag behövde ta prover mm för att se att allt stod rätt till. Han sa det flera gånger på flera olika sätt och sa att han var ledsen att han inte kund ehjälpa mig men att jag kunde få hjälp med övriga läkemedel.

Jag tog det med en klackspark ”då ringer jag min gamla läkare”. Jag gick ut bereddd att ringa mottagningen men blev osäker och när jag stannade upp kom ångesten, tårarna och tröttheten. Rädslan för att få den gamla läkaren fr psykiatrin som aldrig kom i tid, mottangingen som var omöjlig att få kontakt med . Alla känslor från den tiden kom upp och oron över att behöva komma till ett nytt ställe med en ny läkare dök upp. Så jag började gråta.för att läkaren varit så bra men inte kunde hjälpa mig. Det är så få läkare som man faktiskt känner att man fungerar med. Mycket berodde nog på att spänningarna släppte, jag som oroat mig så mycket.

Egentligen är det ingen stor grej..mottagningen jag gått på tidigare är lätta att få tag på och väldigt hjälpsamma. Oftast tar receptionisten emot samtalet och ringer sedan vidare eller kolla upp det jag behöver hjälp med så att jag slipper ringa runt. En väldigt stor lättnad för en som inte tycker om att ringa. Tog en paus idag och ringer imorgon.

Har försökt berömma mgi för att jag gick till vc:n trots oron, att jag inte bokade av eller bad om en kvinnlig läkare. Att jag fick bevisat att manliga läkare inte är farliga. Att han bemötte mig så bra gjorde mig så varm inombords. Det kändes bra.

Vet att min man sagt att om han fick välja skulle han gå till en kvinnlig att man konstigt nog ofta bemöts bättre av det andra könet. Hur mycket sanning det är i det vet jag inte. Däremot vet jag att man sållar bort läkare genom att säga ”endast kvinnlig”. Ett exempel på det var min tidigare läkare på gastro som var ung, nyutbildad, helt oförstående..en manlig förstående hade nog varit bättre..faktiskt.

Vill inte döma personer efter kön men i de här situationerna är det svårt.. Men jag är lättad att jag vågade gå dit. Att det gick bra, än om jag är ledsen att jag inte kunde få hjälp av honom.